Årets ”clou” Skaldjursfrossan den 26 oktober 2017

Heja tjejer!!   Är ni klara???   –  

Jajamänsan!   Fattas bara!!

stafettpinnen överlämnas från underbara generösa Anna till generösa underbara Marie

Ropen skallade mellan borden.  Denna afton hade vi flyttat från underbara, generösa Anna till generösa, underbara Marie.  Det var inte första gången hemma hos Marie. Hon har tidigare öppnat sitt hem för oss i andra sammanhang.  Men det var första gången för skaldjur.

Och vilka skaldjur. Vi hurrade för Tomas och hans fru.

Mycket surr och dryck. Vi känner varann så väl vid det här laget. Marie önskade välkommen till bords med orden. – Jag har mest stått och tittat på.  Många villiga händer har fixat och donat och kånkat och ställt allt till rätta.

Bara så gott !!!!

Villiga händer=Anne-Mari, Lena, Anna m fl. Så började kalaset.  Jag brukar säga att det är på Kräftkalas och Möhippor som man ”får bära sig åt”.  Man äter med händerna och man suger och slafsar. Och det är så himla gott. Snacket går högt. Sångerna sjungs. Historierna berättas.

Plötsligt säger någon. (Vill inte säga vem då risken finns att hen åker på ”klassbånk”) -Tänk att jag har blivit så dalaindoktrinerad att jag håller på Dalkurd när dom spelar mot GAIS. Kära Emmeli, om du läser detta så förlåt henne ty hon veta inte vad hon säga.

Nu börjar det

Men kanske har hen rätt.  De är nog inte så många som flyttar tillbaka till Göteborg.  Vi har nog rotat oss lite till mans här. Själv trivs jag alldeles utmärkt. Detta beror till stor del på er kära faluborgare. Vi träffas lite då och då när abstinensbesvären sätter in. Blev lite filosofiskt där. Och nu efter mycket vrål och skål och skröl säger Marie att henne Göran är hemma.  Så taktfast och högt började vi hojta med glada röster för att få ner homom till oss. Göran!   Göran!   Göran!  Osv.  Men tji den mannen hade egen vilja. Visade sig lite mellan spjälorna i trappan.  Förstod väl att vi inte skulle ge oss.  Så han gav oss ett ben.  Detta fick vi respektera, men han blev belönad med krabba som Marie räddade undan till honom.

Lite blev kvar. Alla dessa goda såser

Men plötsligt så hittade vi honom framför musikanläggningen. Över 20 tjejer men när det kommer till det tekniska är vi så glada över herrar. Det är ju inte bara att bulla upp och ställa fram.

Villiga händer fanns också när det gällde att plocka av och ställa undan. Ulrika W fick ta några varv med stora platshinken. Samarbetet gick smidigt.

Nästa träff är den 6 november då vi sjunger Gustavs skål

Ett stort varmt tack till alla. Ingen nämnd och ingen glömd. Glad att ni finns

Det här inlägget postades i Återblick. Bokmärk permalänken.